Vakum
Är stående mitt i ett vakum i mitt liv.
Vill så mycket men inget händer...
Men, annars står jag å trampar i ingenmansland. Är sjukskriven... inte för att jag är sjuk... men skulle jag arbeta på min nuvarande arbetsplats kommer jag garanterat bli sjuk...igen. Precis det som hände i början på december... Men som det är nu... så finns det ingen plats för mig att bli omplacerad på... så därför är jag fortfarande sjukskriven... JO, jag gör saker själv oxå! Jag väntar inte bara ut min arbetsgivare att denne ska fixa en omplacering åt mig, trots att det ändå är dennes uppgift! Är anställd inom kommunen så jag menar att lite ansträngning måste göras från deras sida... för NÅNTING måste ju finnas som jag kan göra istället. Är varken dum i huvudet eller inkompetent! Jag fixar bara inte den enorma stress som idag råder i förskolorna runt om i landet. Jag är utbildad förskollärare... men systemet tillåter inte att jag kan driva en pedagogisk verksamhet på förskolan, för det finns alldeles för många barn i barngrupperna och för lite vikarier och låg vilja att hjälpa över avdelningarna när nån kollega är borta.
Undrar ibland hur mina kollegor klarar detta? Svaret är självklart! Det gör de inte! Men många har hoppet kvar att det kanske blir bättre... eller så har de högre tolleransnivå vad gäller påfrestningar och stress.... eller är det så att de har givit upp....? Att de går till sitt jobb och agerar konfliktlösare, vårdare, extraförälder, städare med militärdiciplin för att det inte ska bli kaos? Ja, jag vet inte.. bara adekvata gissningar. MEN inte att förglömma att de flesta av mina kollegor går till sitt jobb varje dag och har de största intentionerna att göra dagen så bra som möjligt för barnen och dem själva. Till vilkens bekostnad?
För mig sa det stopp. Kan inte känna mig som en stolt förskolärare som kan göra skillnad i ett barns liv. En som finns där, medvetet närvarande i nuet-hela tiden! Kände mig som en NEJ-sägare dagarna i ända.
Klart att barnen blir påverkade av systemet oxå. De känner av frånvaron av pedagoger och det skapar en oro. Helt plödsligt är det ingen som ser när Lisa slår Kalle...å hur ska de kunna förklara situationen och få rätsida på allt då ingen pedagog finns tillgänglig att stötta dem i sina tankar och funderingar hur allt kunde bli tokigt.
Illa det vi gör mot barnen! Jag vill inte medverka i den processen! Nu kanske många säger... om du känner så starkt... känner du inte att du måste finnas med i processen och förändra det då? NÄE! Jag gör det inte! Enbart till kärlek för mig själv, mina barn och mina närmaste! Jag måste kunna existera efter jobbet med! Som tur är finns några starka eldsjälar på min (fortfarande existerande) arbetsplats. Hoppas och tror att de har orken att stå pall och bidra med en förändring i förskoleverksamheten. Å allt detta skyller jag på dålig omfördelning av resurser från politiker! Punkt!
För att återgå till mitt vakum som vidgade sig en liten stund...
Det finns så mycket att djupdyka i .... å jag har bara börjat på min stora förändring och personlighetsmognad... eller vad man nu ska kalla det...
I vilket fall som helst ska jag nu ut ur min trygga lilla bubbla... för att entra en annan trygg bubbla. Mamma ska bjuda på mat!
Andra inlägg
Welcome
Welcome to tankenskraft.n.nu.
